Var på bio idag med en tjejkompis. Vi såg en libanesisk film på Kino. Den var hur bra som helst, påminde mkt om "Volver" med Penelope Cruz. Hade jätte roligt. Kan rekommendera den till ALLA.

Den handlar om alla kulturkrock och alla andra fördomar och religionsbarriärer som håller människor i ett och samma land delade.

Ytterligare en dag utan att plugga!! Ju fler dagar det går utan att jag gör det desto jobbigare blir det att sätta igång. Och inte kan jag plugga imorgon heller eftersom jag ska dra till Växjö.

Det får nog bli nya tag på måndag istället. Ordentliga tag.

Det är viktigt att skriva listor över allt man har som kan vara tacksam över, man glömmer lätt hur bra man har det om man inte ständigt påminner sig om det. Därför är jag tacksam över:

- Dig

- Att jag pluggar ngt som jag älskar

- Att jag kan undervisa i ngt som jag gillar  

- Att jag alltid är frisk

- Att mina föräldrar är friska

- Att min bror mår bra och är frisk

- Att mina morföräldrar mår bra

- Att jag kunde åka till Chile och hälsa på

- Att jag har fått en ny dator

- Att jag älskar

- Att jag oftast är glad

- Att jag känner så många trevli och bra människor

- Att jag klarade min senaste tenta

- Att jag går termin 9

- Att jag har ett hem

- Att jag kunde köpa nya jeans förra veckan

- Att Krav Maga klubbarna går bra

- Att jag ska gå på bio NU

- Att jag lever

- Att jag ska åka till Kroatien i sommar

- Att det gick bra på senaste seminariet

- Att jag kan prata med min bror om nästan allt

- Att mina föräldrar älskar mig

Om man alltid är van att vara glad, och kunna skratta åt allt. Blir det då jobbigare när man blir ledsen, när ngt blir fel?

Har man svårare att hantera fel känslor? När man inte längre kan skratta bort det som gör en ledsen?

Känslan av hopplöshet måste vara en av de tyngsta. Att inte hitta tillbaka. Det är då man kanske behöver ngn att luta sig mot. Men tänk om den man är van att luta sig mot också mår dåligt?

Är det kanske därför viktigt att inte bara ha en person i sitt liv som ska betyda allt? Är det därför det kanske är viktigt att tro på Gud, så att när allt faller har man fortfarnde någon/något att tala med och hålla fast vid?

Jag undrar om det är fler som inte tror på Gud som begår självmord? Om man tror på Gud har man alltid någon!

Jag är själv inte "troende" eller så kanske jag är det eftersom jag alltid vänder mig till ett högre väsen i mina svåra stunder. Och det hjälper alltid! Oavsett vad det handlar om. Det är som känslan att någon kan lyssna till mina tankar... och förstå precis hur jag mår och vad jag känner i det djupaste inom mig.

Det blev en mix av tankar. Direkt från min hjärna eller själ. Vet inte om det ens är ngn skillnad! Men det får vi ta vid ett senare tillfälle.

Har ingen motivation att plugga!! Inte för att jag inte har hur mkt som helst att läsa...

Ibland saknas bara motivationen, man ifrågasätter meningen med att man pluggar så mkt. Och hur mkt man än pluggar blir man aldrig tillräcklig. Det finns alltid brister. Chansen att man gör fel finns alltid.

Jag behöver ta igen 3 veckors läsning :( och det samlas bara mer och mer i högen, och jag orkar inte ta tag i det.

Tur att man känner igen dessa dalar, och att det alltid kommer bättre tider. När man är fullt koncentrerad och kan plugga helt utan vidare, man absorberar allt.

Y si nos quedara poco tiempo (om vi hade kort tid kvar)

-Devuelta a la rutina, nos vestimos sin hablarnos (tillbaka i rutinen, vi klär på oss utan att snacka)

-la prisa puede mas que la pasión ( Brådskan kan mer än passionen)

-Me pesa cada dia, los recuerdos y los ratos ( Varje dag käns tung, minnena och stunderna)

-como dar dos clavadas en este corazon (som att hamra två spikar i mitt hjärta)

-Y la melancolia me ataca por la espalda sin piedad (och melankolin angriper mig bakifrån utan nåd)

-Y de pronto me pongo a pensar (Och jag börjar tänka?

-y si nos quedare poco tiempo ( om vi hade kort tid kvar)

-si manana acaban nuestros dias ( om våra dagar tog slut imorgon)

-y si no te he dicho suficiente que te adoro con la vida ( och om jag inte har sagt tillräckligt att jag älskar dig med mitt liv)

-y si nos quedara poco tiempo ( och om vi hade kort tid kvar)

-y si no pudiera hacerte mas el amor ( och om jag inte kunde älska med dig igen)

-si no llego a jurarte que nadie puede amarte mas que yo ( om jag inte hinner svära till dig att ingen kan älska dig mer än jag)

-La tarde muere lento ( kvällen dör långsamt)

-y las horas me consumen ( och timmarna äter upp mig)

-estoy anciso por volverte a ver ( Jag längtar efter att se dig igen)

-no puedo comprenderlo ( kan inte förstå)

-como fue que la costumbre cambio nuestra manera de querere ( hur lyckades vanan ändra vårt sätt att älska varandra)

 -y la melancolia me ataca por la espalda sin piedad (och melankolin angriper mig bakifrån utan nåd)

-y de pronto me pongo a pensar (och jag börjar tänka)

-y si nos quedare poco tiempo ( om vi hade kort tid kvar)

si manana acaban nuestros dias ( om våra dagar är slut imorgon)

-y si no te he dicho suficiente que te adoro con la vida ( och om jag inte sagt tillräcklligt att jag älskar dig med mitt liv)

-Nadie sabe en realidad que es lo que tiene ( ingen vet egentligen vad de har)

-hasta que enfrenta el miedo de perderlo ( tills de möter rädslan att förlora det)

-para siempre (för alltid)

-y si nos quedara poco tiempo (och om vi hade kort tid kvar)

-si manana acaban nuestros dias

-y si no te he dicho suficiente que te adoro con la vida

Hur jag än gör är jag alltid ifrån ngn som jag älskar. Detta kommer att vara mitt öde eftersom jag föddes i ett annat land, långt härifrån. Kan inte flytta alla de jag älskar till ett och samma ställe.

Försöker se det possitiva i att intensivt träffa ngn när man åker och hälsar på. Som senast jag var hos mormor och morfar i 2 veckor och kunde njuta av deras sällskap hela tiden.

Vi hade en fantastisk tid tillsammans. Längtar verkligen tillbaka!

Alla de fina, sorgliga, roliga, skrämmande historier som jag fick höra... synd att jag inte antecknade allt.

Det är så tråkigt att vi inte tar till vara mer på de gamlas visdom. Lyssnar till allt de egentligen kan, för det är så många år av händelser att man kan lära sig jätte mkt.

Inte ens den egna familjen orkar lyssna ibland = SYND!

Så fort jag kommer ihåg en berättelse ska jag skriva ner det. Så att jag inte glömmer.
Som tips till er som har mor/far föräldrar, lyssna på det de har att berätta, ha tålamod. Ni kommer att blir glatt överraskade och ni kommer att ha minnen för livet. Glöm inte att vi "alla" blir gamla :)

Har haft lite funderingar över döden. Jag förstår i teorin att kroppen lägger av och att man dör. Jag har svårt att förstå i praktiken att man bara försvinner. Att man finn och att man sedan inte gör det...

Kan inte sluta tänka på alla de olika sätten man kan dö på, och hur det måste kännas för de som går igenom det. Undrar vad de tänker de sista sekunderna. Hur pass medvetna de är om att de kommer att dö.

Svårast kanske jag har för att förstå att det kan gå så fort. Tex om ett flygplan krachar, när det väl har kraschat känner man väl inget mer? Om man dör plötsligt... eller hinner man alltid tänka? Ibland hinner man väl inte ens känna smärta?!?! Och allt kanske är relativt, ngn som tar sitt liv kanske inte bryr sig om smärta. Det finns ju de som behöver smärta för att dämpa sin ångest. Känner de smärta i samma bemärkelse som vi gör det.

Kommerntera gärna, blir inte klok på döden :(