Jag ska börja mentalträna... och det kommer att bli hur bra som helst. Alla människor borde göra det.

Jag har börjat läsa en intro häfte och sedan blir det bara att sätta igång.

Befinner mig nu i stadiet där man skriver ner alla sina mål. Och försöker att skriva ner hur man kan göra för att uppnå dem.

Imorgon ska jag läsa kapitlet som handlar om att målprogrammera... spännande.

Tänkte uppdatera här med hur det går... så att andra som kanske är intresserade kan se hur det har gått för mig... om jag upplever ngn skillnad :)

Hur kan en människa ta beslutet att ta sitt liv? Och veta att man inte kan komma tillbaka??

Hur underligt som helst... en process som kan ta lång tid.

Satt och läste i min psyk bok just om självmord. Och det intressanta som jag la märke till extra mkt igår var att man härmar och att tonåringar är mkt påverkbara. Så om man ser ett program om självmord är risken stor att fler begår självmord. Och att man också gör det på samma sätt som visas i programmet. Är inte detta sjukt!!! Man vill utbilda men istället motiverar man till självmord.

Detta skulle kunna innebära att allt som är fel och som man belyser blir vanligare bland labila tonåringar. Tex om man uppmärksammar självskador!!!

Man har inte kunnat se samma tendens hos vuxna, men täkt om just extra labila vuxna då?? Och att man "smittas" med stress... om ni fattar vad jag menar.

Om man har sett filmen Hipp Hipp Hora, som handlar just om tonåringar. Fattar man hur dåligt det är i utbildningssyfte. Flickan hoppar ut från ett fönster när hon inte orkar mer!!! Och då blir allt BRA!!! ökar inte det sannolikheten att försöken till självmord ÖKAR??? Bara tankar men troliga om man först läser i psyk boken, där det finns flera studier som beskriver suggestion....

Har sett halva dokumentären nu, och snacka om sicko!!!

Vad är det för människor som kan vara så omänskliga att de väljer att jobba i företag som säger sig hjälpa men som i verkligheten är orsaken till så mångas död??

Jag blir jätte upprörd. Hur klarar de av vardagen med familj och vänner när deras jobb är att tjäna pengar på andras olycka!!! Vadå neka människor insurance eller när de redan har det neka de vård på lösa grunder...

... spontant tänker man att "tur att man bor i Sverige", men alla de som bor i USA och alla andra länder som följer samma modell... Finns det ngn som inte blir upprörd eller som rättfärdigar? Kommer det att bli så här även i Sverige i framtiden?

Det enda jag har hört är att Moore säkert överdriver. Men jag tror inte det. Länge länge har jag haft tankarna att de som är värst i samhället är just de som styr... och inte är det konstigt, deras mål är ju att tjäna pengar!!!! Och för att tjäna pengar måste ju ngn annan inte göra det. Politiker är minst lika skyldiga som alla storföretagen. Förmodligen sammarbetar de hur bra som helst och kommer överens om hur de ska lura oss "vanliga" människor att spendera mer pengar och att arbeta ännu hårdare så att vi har mer pengar som vi spenderar på att köpa saker som vi SJÄLVA producerar men till högre pris!!!!!!! Vilket spel, vi är så LURADE! Oavsett vad vi jobbar med att producera!

Det är inte KLOKT, vi är FAST!

Idag mår jag helt enkelt utmärkt. Allt har varit perfekt sedan jag vaknade.

Jag har tom städat och tyckt att det har varit roligt och det var länge sedan jag tyckte att man kunde njuta av det....

Ibland har jag snackat med folk som tycker att det blir så lite privat att blogga och jag börjar fundera på det. Man kan ju blogga om saker som inte berör en själv. Som tex varför flygplatserna i vissa länder är så dåliga på service jämfört med andra... men det blir helt annorlunda blogg.

Jag är osäker på vad som är bäst. Samtidigt vet jag att jag själv tycker att man kanske inte ska bli för privat.... men var går gränsen?? kan man överhuvudtaget dra en gräns på sin egen blogg... eller är det mer beroende på ämnet?!?!

Här har jag en rubrik som heter själen... men kommer jag verkligen att skriva om saker som berör mitt innersta.... tror inte det.

Jag har även skaffat en rubrik som heter minnen eftersom jag ville skriva lite om allt som har hänt mig sedan jag var liten. Allt som jag kommer ihåg... men kommer jag verkligen att börja skriva där?? Jag är splittrad över hur mkt man vill att människor som inte känner mig ska veta om mig...

Jag funderar allvarligt på att hitta ett ämne som intresserar mig istället och endast skriva om det :)

Vi får se hur det går med det.

Jag har länge tänkt på hur mkt tjat och klagomål tidningar innehåller. Trista nyheter som chockar, gör oss ledsna och på dåligt humör!!

Man klagar på poliser, läkare, åklagare, sjuksköterskor etc. Så fort ngn gör ett misstag blir det NYHET! Men varför är det inte en HYHET alla de gånger då det går bra?!?! Som exempel hur viktigt det är att skriva om misstag som läkare gör så fort de begås. MEN vad med alla de som blir räddade dagligen, där det går bra?? Skulle inte sådana berättelse ändra vår bild av sjukvården, som faktiskt räddar hur många människor som helst! Borde vi inte fokusera på det vanligaste, dvs att man faktiskt erbjuder vård till alla och att man hjälper hur många som helst dagligen? Att även om man får köa SÅ får man till slut VÅRD?

Tänk vad glada vi skulle bli, om vi istället för att läsa om alla de dåliga händelserna istället skulle få läsa om allt bra som har hänt.

Nog måste det vara så att det händer mer bra och positivt än vad det händer tråkiga saker. Detta innebär att vi trots allt är väldigt duktiga. Men vi får aldrig läsa om det på bussen på vägen till jobbet. Istället börjar vi dagen med att läsa om alla tråkiga saker som har hänt i Sverige och runt om i världen. Hur ska man då vara på bra humör när man väl kommer till sitt jobb?? Allt är ju bara eländigt!!!

Jag önskar mer positiva NYHETER. Mer berättelser om allt som går bra och om alla som gör ett bra jobb.

Det slog mig i bilen idag att ingen är sig själv. Alla har saker som de döljer, för att de av ngn anledning inte vill berätta. Detta måste innebära att vi aldrig tillåter ngn annan veta till 100% vem vi är. Av detta drar jag slutsatsen att vi inte känner varandra!!

Visst är det underligt när man börjar tänka efter? Speciellt om man börjar med sig själv och alla de saker som man aldrig berättar för ngn. Och hur skulle det se ut om man gick runt och berättade allting om sig själv för alla.

Men nog är det unikt för människan att kunna hålla saker för sig själv.

Hur som helst är detta en intressant tanke och ville bara dela med mig av den.

Det är viktigt att skriva listor över allt man har som kan vara tacksam över, man glömmer lätt hur bra man har det om man inte ständigt påminner sig om det. Därför är jag tacksam över:

- Dig

- Att jag pluggar ngt som jag älskar

- Att jag kan undervisa i ngt som jag gillar  

- Att jag alltid är frisk

- Att mina föräldrar är friska

- Att min bror mår bra och är frisk

- Att mina morföräldrar mår bra

- Att jag kunde åka till Chile och hälsa på

- Att jag har fått en ny dator

- Att jag älskar

- Att jag oftast är glad

- Att jag känner så många trevli och bra människor

- Att jag klarade min senaste tenta

- Att jag går termin 9

- Att jag har ett hem

- Att jag kunde köpa nya jeans förra veckan

- Att Krav Maga klubbarna går bra

- Att jag ska gå på bio NU

- Att jag lever

- Att jag ska åka till Kroatien i sommar

- Att det gick bra på senaste seminariet

- Att jag kan prata med min bror om nästan allt

- Att mina föräldrar älskar mig

Om man alltid är van att vara glad, och kunna skratta åt allt. Blir det då jobbigare när man blir ledsen, när ngt blir fel?

Har man svårare att hantera fel känslor? När man inte längre kan skratta bort det som gör en ledsen?

Känslan av hopplöshet måste vara en av de tyngsta. Att inte hitta tillbaka. Det är då man kanske behöver ngn att luta sig mot. Men tänk om den man är van att luta sig mot också mår dåligt?

Är det kanske därför viktigt att inte bara ha en person i sitt liv som ska betyda allt? Är det därför det kanske är viktigt att tro på Gud, så att när allt faller har man fortfarnde någon/något att tala med och hålla fast vid?

Jag undrar om det är fler som inte tror på Gud som begår självmord? Om man tror på Gud har man alltid någon!

Jag är själv inte "troende" eller så kanske jag är det eftersom jag alltid vänder mig till ett högre väsen i mina svåra stunder. Och det hjälper alltid! Oavsett vad det handlar om. Det är som känslan att någon kan lyssna till mina tankar... och förstå precis hur jag mår och vad jag känner i det djupaste inom mig.

Det blev en mix av tankar. Direkt från min hjärna eller själ. Vet inte om det ens är ngn skillnad! Men det får vi ta vid ett senare tillfälle.