Pratade med min bror i måndags. Det var länge sedan. Och vi som brukar snacka nästan varje dag. Han är på utbyte, på andra sidan jordklotet. saknar att snacka med honom. Oftast käns det inte som att han är iväg, men när jag pratade med honom kände jag hur långt bort han är. Gjorde lite ont i själen... familjen är en viktig del av mitt liv. Jag gillar att ta han om min lilla familj, mamma, pappa och lillebror. Vi har alltid stått nära varandra och tagit hand om varandra.

Min bror är som en bästa kompis, jag kan prata med honom om nästan allt. Och det är så skönt att ha det så. Skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Saknar honom men är mkt glad att han gör det som han gillar.

Groundfight seminariet som A och jag höll igår gick mkt bra, klart över förväntningarna.

Tema var att försvara sig på marken. Det var mkt intensiv träning. Alla deltagare var pigga och glada hela vägen till slutet av seminariet.

Man lär sig mkt genom att observera andra som tränar, man intar mkt info. Var även imponerad över hur duktiga alla är... Jag tycker att det är så roligt att undervisa. Glömmer bort allt annat och tiden går jätte fort.

Vi hade deltagare från Helsingborg, Ystad, Karlskrona, Kristianstad, Lund, Jönköping, Göteborg och Malmö.

På kvällen blev det middag för oss och några av deltagarna och det kändes perfekt.

Jag går just nu placerad på psyk på MAS. Har blivit chockad över att så många unga människor är inlaggda på psyk avdelningar. Mår ungdomen så dåligt IDAG eller har de alltid gjort det?

Hur kan man vilja och planera för att ta sitt eget liv?? Oftast utan att ens veta varför man får de tankarna, de mörka tankarna som ngn beskriver det.

Jag skulle vilja hjälpa dessa ungdomar, men hur gör man det? De mår så dåligt och har så svårt med kontakt.

Det fanns en artikel i tidningen igår om nollvision gällande "självmord". Frågan är bara HUR man hindrar ngn som inte vill leva längre från att ta sitt eget liv??? Ibland undrar jag tom om vi har rätt till det, eftersom vi inte vet hur den pesonen egentligen mår... Självklart träffar man många som är glada över att de misslyckades ta sitt liv, och det innebär att man gör rätt när man hindrar dem.

En sak som jag har svårt för är alla dessa mediciner som patienterna får för att kunna återhämta sig. Konstigt nog har jag inte dessa funderingar när det gäller en blodtryckssänkande medicin men just när det gäller psykofarmaka.

Det som gör att jag accepterar medicinerna är att patienterna oftast blir bra och kan skrivas ut för att sedan fortsätta gå i terapi.

I början av veckan läste jag en artikel om en tjej som hade försvarat sig när ngn hoppade på henne bakifrån. Hon skrek efter hjälp vilket gjorde att förövaren stoppade in sin tumme i hennes mun... hon bet så hårt att hon blev av med 2 tänder!!! Hur stark blir man inte när man är i en hotad situation?!?!

Denna händelse ledde mig vidare i mina tankar. Tänkt om en Krav Maga elev blir utsatt? Med all den träning som man får i stresshantering, i att inte frysa i hotfulla situationer etc. Att jag började tänka på detta över huvud taget beror på att jag ibland får tankar om jag kan klara en hotfull situation eftersom jag är liten och tjej. Jag har i och för sig tränat Krav Maga i flera år och alltid mot killar och självklart har de varit större än jag. När jag läste om denna tjej som förmodligen utan träning kunde försvara sig fick jag svar på min fråga "Skulle jag klara av det?" eller "Skulle de andra små tjejerna på klubben klara det?"

Nu tror jag mer än ngnsin att det skulle VI nog... självklart kan allt hända men nog har vi en bättre grund.

Måste tillägga att vi som tränar Krav Maga alltid försöker att inte utsätta oss för onödiga risker ;)

Mår inte 100 % just nu. Kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag brukar inte vara nere men nu orkar jag inte riktigt med ngt. Vill bara att tiden ska gå fort, helst sova.

Kan ha att göra med att jag precis har kommit hem från Chile och att det alltid lämnar sorg i mitt hjärta. Har haft svårt att anpassa mig till tiderna här, jag hade 4 timmars skillnad och kl 8.00 på morgonen här är kl 04.00 i Chile. Min hjärna mår inte bra.

Har ingen längtan efter att göra saker. Orkar inte ta tag i skolan. Jag bara längtar tills jag kommit igång och glömt den här perioden ;=) Men det brukar vara så, efter en dal kommer alltid en topp!!

Bästa stunden sedan min hemskomst var nog idag på träningen då jag höll pass. Glömde bort allt annat, mkt bra terapi.

Jag höll ett pass idag, första gången på mer än 3 veckor. Gick bra tyckte jag, vet inte vad alla andra tyckte. Blir alltid inspirerad när jag ser andra som tränar så hårt... skönt! Jag blir alltid på bra humör av att hålla pass, även när jag är som tröttast blir jag lycklig av att hålla pass... Jag får nog samma känsla som de som tränar av att ha gjort ngt nyttigt.

Krav maga slutar aldrig förvåna mig som system. Man kan göra så många olika övningar. Finns inga begränsningar.  Finns alltid nya jobbiga övningar man kan komma på och kombinera etc.

Klubben är också så fin, en stämning som är svår att hitta på andra ställen. Det har bara blivit så, mkt tack vare A.

Längtar själv till träning, ska komma igång antingen imorgon eller på tisdag ;) men jag ska fortsätta träna kick-box för att utvecklas i slag och sparkar.

Eftersom jag läser T9 på läkarutbildningen tänkte jag skriva lite om tankar och funderingar över arbetet på sjukhuset.

Har länge velat dela med mig av funderingar över ämnet men inte riktigt orkat sätta igång.

Att träffa så mkt människor har gett mig mkt i min egen utveckling. Man lär sig också att uppskatta livet på att annat sätt när man ser människor som lider pga olika sjukdomar.

Man gör alltid sitt bästa och får ibland panik, man kunna allt för att kunna hjälpa men det är omöjligt, och det ver jag. Ångesten växer dock ju närmare slutet man kommer av sin utbildning. Alla förväntar sig hela tiden så mkt. Man vill bara räcka till... 

Egentligen blir det andra gången nu eftersom jag lyckades radera första inlägger :(

Jag vet inte hur detta kommer att gå, har så lite tålamod. Allt ska helst gå snabbt :)

Jag gör ett försök i alla fall att blogga, blev inspirerad av Sara som är hur duktig som helst. Får se hur mkt jag orkar.

Som att skriva dagbok fast annorlunda!