Ytterligare en dag utan att plugga!! Ju fler dagar det går utan att jag gör det desto jobbigare blir det att sätta igång. Och inte kan jag plugga imorgon heller eftersom jag ska dra till Växjö.

Det får nog bli nya tag på måndag istället. Ordentliga tag.

Har ingen motivation att plugga!! Inte för att jag inte har hur mkt som helst att läsa...

Ibland saknas bara motivationen, man ifrågasätter meningen med att man pluggar så mkt. Och hur mkt man än pluggar blir man aldrig tillräcklig. Det finns alltid brister. Chansen att man gör fel finns alltid.

Jag behöver ta igen 3 veckors läsning :( och det samlas bara mer och mer i högen, och jag orkar inte ta tag i det.

Tur att man känner igen dessa dalar, och att det alltid kommer bättre tider. När man är fullt koncentrerad och kan plugga helt utan vidare, man absorberar allt.

Jag går just nu placerad på psyk på MAS. Har blivit chockad över att så många unga människor är inlaggda på psyk avdelningar. Mår ungdomen så dåligt IDAG eller har de alltid gjort det?

Hur kan man vilja och planera för att ta sitt eget liv?? Oftast utan att ens veta varför man får de tankarna, de mörka tankarna som ngn beskriver det.

Jag skulle vilja hjälpa dessa ungdomar, men hur gör man det? De mår så dåligt och har så svårt med kontakt.

Det fanns en artikel i tidningen igår om nollvision gällande "självmord". Frågan är bara HUR man hindrar ngn som inte vill leva längre från att ta sitt eget liv??? Ibland undrar jag tom om vi har rätt till det, eftersom vi inte vet hur den pesonen egentligen mår... Självklart träffar man många som är glada över att de misslyckades ta sitt liv, och det innebär att man gör rätt när man hindrar dem.

En sak som jag har svårt för är alla dessa mediciner som patienterna får för att kunna återhämta sig. Konstigt nog har jag inte dessa funderingar när det gäller en blodtryckssänkande medicin men just när det gäller psykofarmaka.

Det som gör att jag accepterar medicinerna är att patienterna oftast blir bra och kan skrivas ut för att sedan fortsätta gå i terapi.

Eftersom jag läser T9 på läkarutbildningen tänkte jag skriva lite om tankar och funderingar över arbetet på sjukhuset.

Har länge velat dela med mig av funderingar över ämnet men inte riktigt orkat sätta igång.

Att träffa så mkt människor har gett mig mkt i min egen utveckling. Man lär sig också att uppskatta livet på att annat sätt när man ser människor som lider pga olika sjukdomar.

Man gör alltid sitt bästa och får ibland panik, man kunna allt för att kunna hjälpa men det är omöjligt, och det ver jag. Ångesten växer dock ju närmare slutet man kommer av sin utbildning. Alla förväntar sig hela tiden så mkt. Man vill bara räcka till...